C.S.S.S. nr. 22: Döden

Också döden är relativ. Jag har alltid varit besatt av tanken på det oundvikliga, jag har skrivit manifest om det, utrop av hat mot det naturens massmord vi ägnar mesta delen av vår kultur till att acceptera eller ignorera. När äldre medmänniskor talade om för mig att de inte fruktade döden, och när än äldre människor sa mig att de kunde se likgiltigt på saken, då fasade jag för att dö gradvis, som de uppenbart gjort när de fullt ut slutat leva livet som en evig process av upptäckter. Också döden var relativ insåg jag och den kom inte som ett slag från ovan utan smygande som en ficktjuv, gick bredvid en mitt på blanka dagen och rånade en på livslust, bit för bit. De döda gick mitt ibland oss. Det var som att leva bland zombies. Sedan kom naturligtvis den dagen då jag själv tappade intresset, men det var mer en överväldigande hopplöshet än likgiltighet och att gå vidare på gatorna, utfattig och rånad, var inte det som slog mig. Jag skulle hoppa, men vem faan orkar ta sig till Västerbron när man inte ens orkar stänga av telefonenen? Nästa dag var döden (och substanserna) ur kroppen och hoppet tillbaka. Sedan dess har jag bara tänkt bipolärt, antingen känns livet för kort eller så har tanken varit att förkorta det. Ännu har jag aldrig tänkt att det är för långt kvar. Men, det är ju bara en relativ skillnad.