Det är att sparka in öppna dörrar, jag vet. Men i brist på terror-kapitalist-as att skära sönder bit för bit så att de förblöder medan de ler av verklig lycka för första gången i sina liv då man samtidigt pumpat dom fulla med heroin och i brist på en filmkamera att föreviga det hela och sprida som snuff-njutningsfilm till alla knegares behag jorden runt – då våldet är ett av de enda universella och tidlösa språken – så tecknar jag sådana här anspråkslösa serier om sanningen vi alla känner till och diskursen vi alla kvävs av.
Kanske slutar jag en dag sparka in öppna dörrar. Jag längtar.
Jag känner mig som en kapitalist ibland (kanske bara för att det anses fult att gilla pengar & prylar eller ha gott om pengar) & jag vill knarka bort livet. Please let me be the kapitalist du avskyr & pumpar full med heroin!! Jag behöver det. Jag lovar.
ReplyDelete