Det finns inget samhälle…

…sa Thatcher. Hon menade att politiken var som marknaden, precis som marknaden. Rösterna var kapital, politiken en vara. Man röstade som man konsumerade, som en egennyttig individ. Samhället fanns alltså inte, bara individer, konsumenter.

Konsumenter köper inte längre bara det de behöver för sina materiella behov (Dah!), utan i allt högre utsträckning vad de begär. De konsumerar mer i enlighet med sina begärs känslor än efter ett av förnuftet uppfattat, uppskattat och värderat behov.

Förr var medborgaren inte i första hand konsument utan en social varelse med plikter och rättigheter. Politiken var arenan, agoran, där medborgare överskred sina individuella begär och formulerade sociala ideal för samhället i stort. Med Högervågen runt 1980 förändrades synen på politik mot en egocentrisk, marknadsstyrd konsumtion.

Denna form av politk lanserades som mer demokratisk, där politikerna helt enkelt bara gav väljarna det väljarna ville ha. Hela tiden. Både sänkta skatter, bättre sjukvård, frihet och trygghet, krig och fred osv. Problemet blev förstås att politiken dog. Kvar stod varumärken, knutna till begär och känslor, utan koherent idégrund och som inte speglade de antagonismer som ett kapitalistiskt samhälle ständigt skapar med uppdelningen av ägande och arbete.

När C.S.S.S en natt för några veckor sedan åkte genom Malmö sågs en väldig kö sträcka sig genom de regnruskiga gatorna. Nya IPhone skulle släppas nästa dag. Begären efter den nya telefonen skapade större människosamlingar än förstamajtågen. Man fick väl mer för pengarna.