Att fråga, eller inte fråga, det är liksom frågan…

Zizek skriver någonstans i Ideologins sublima objekt att det inte är i förmågan att svara som "den förstes" suveränitet ligger. Det är inte med att vi tillskriver den store andre kunskap som vi lyder honom utan snarare för att den store andre intar den frågandes position. Den store andre blottar oss genom sin exklusiva position som den som kan ställa frågorna.

Jag skrev ner och tänkte på det där. I mediehegemoniernas fall är det ju parodiskt uppenbart så, det är genom att sätta dagordningen snarare än att ge några genomlysande eller för oss annars onåbara insikter som de är hegemoniska, trots att deras frågor är bortom en patafysisk dystopikers värsta fantasier. Jaja. Jag skrev ner det där i en fin ny anteckningsbok från Kairos gamla universitetskvarter, handbunden med 2008 ingraverat. Sedan slängde städtanten på vandrarhemmet i Istanbul den. Man kan gott och gott säga att det reala bröt in. Jag blev naturligtvis fullständigt traumatiserad och flydde än längre in i min snart sägenomspunna psykos.

Jag närmar mig således detta patafysisk-dystopiska-psykotiska samhälle trots allt. Det är som Descartes säger, är man vilse måste man bara fortsätta rakt fram och följa den väg man valt, oavsett om valet självt inte var förnuftsgrundat så är den raka vägen förnuftig. jaja. Vilken svada. Ni måste naturligtvis stoppa mig. Men ring för guds skull inte och ställ svåra frågor, som om vem jag är. Eller om vad jag vill, egentligen…