En jävla vinter!

Jag har tydligen inte bloggat på 4 månader. Istället har jag inte ens knarkat och knullat i krisens kakofoni. Jag har doktorerat antar jag.

Jag vill inte ge upp så här. Einstein visade ju att tiden inte är konstant, jag borde kunna hinna allt, men, jag förstod aldrig den där teorin. Kanske gällde den mest stjärnor, och jag är ingen stjärna.

Istället för C.S.S.S vanliga bildanalyser, som jag lovar att jag ska återuppta, länkar jag nedan det jag gör just nu:

Jag har skrivit en 5-sidors ledartext för nya Ordfront-numret tillsammans med Johan Berggren om hur dagens globala kriser inom ekonomi, ekologi och energi hänger ihop. Ute i handeln på måndag!

Jag har skrivit min avhandlingsplan och lagt fram den på seminariet på Ekonomisk historiska institutionen, SU. Avhandlingen kommer handla om svensk opiumhandel under 17- och 1800-talet.

Jag ordnar en konferens på SU med höga företrädare för industrin, facket, miljörörelsen och akademin. Ämnet är Trippelkrisen (samma som i Ordfront) och hur denna kan bemötas med en ny svensk industripolitik – en "Green New Deal" för Sverige. Denna går av stapeln 9-10 mars.

Jag har gett ut en ny fantastisk bok (som redaktör dvs), Nanna Johanssons Fulheten. Ute nu! Den är underbar, hon gör skämt som jag önskar jag gjorde och har en underbar blogg jag önskar alla läste.

Idag ligger jag hemma sjuk. Matt av feber gråter jag över att jag inte kan jobba.

Lyd mitt råd: doktorera aldrig och ordna inga konferenser. Knarka och knulla er istället genom krisen kakofoni. Och teckna en serie om det.

/Daniel Berg

C.S.S.S. nr. 21: Äganderätten

Tydligen satt en liknande lapp uppsatt på Konsum någonstans i stan. Sa en vän. Till en vän.

När andra Stora berättelser har fallit till föga står några heliga kor kvar som elefanter i rummet. Eh. Ibland får jag intrycket att postmodernismen har trippat som en ballerina runt den verkliga maktens Berättelse. Inte för att man är förvånad. Gränsupplösningen och den radioaktiva kritiken av alla kategorier är en pose, lika nödvändig som ihålig. Kvar står ändå alltid såväl den ohotade maktens kor som elefanter, för att inte tala om de miljarder tomma noder som bygger upp vår symboliska verklighet.

Hey, missförstå mig rätt – jag är klart för en postmodern kritik av det givna i diskurserna. Jag menar bara att en sådan kritik aldrig kommer vara fullständig. Den når aldrig en utsida. Fanns det en utsida, sådan jag såg den i midsomras, skulle jag med en fasas urångest i rösten vråla efter insidans givna kategorier.

Kategorierna byggs upp av gränsdragningar, vi kan bara tänka i polariteter. Äganderätten är en av de mest grundläggande gränserna och i vår hegemoniska diskurs är den som sådan omöjlig att tänka bortom. Den utgör en utvidgad gräns för subjektet i världen, den fattige är på gränsen till att förintas som subjekt, den rike utsträcker sitt subjekt till en trygghet i världen. Jag har en tanke om att så länge den fattige ändå med denna gränsdragning har makten att ta sig någon plats alls kommer hon också fasa inför raserandet av denna hegemoniska kategori. Att rasera äganderättens gränsdragningar är att ta postmodernismen på allvar och för ett vansinnigt ögonblick hamna på utsidan, i det reala, där ingenting är differentierat – I HELVETET DÄR ALLTING ÄR MÖJLIGT!

C.S.S.S. nr 20: "Världsekonomin – Organ Without a Body"

Dåren Deleuze vill beskriva de odifferentierade flödena i naturen som en kropp utan organ, Body without organs. Lavaströmmar, jordkärnans flytande stål, det plastiska i allmänhet, strålningen osv. Sedan har vi det motsatta, där ett organ saknar kropp. Zizek är besatt av rösten som ett sådant uttryck, något främmande organ mitt i kroppen men utan substans. Well. Världsekonomin har nog organ så det räcker. Miljoner, eller miljarder om vi räknar in de fysiska entiteter till rationella subjekt som tydligen också har med saken att göra. Men flödet, det världsekonomiska flödet, är som ett Organ Without a Body, ett immateriellt löfte om framtida energileveranser som varje ekonomiskt organ idag i panik försöker knyta till marken – till kroppen. Men det är omöjligt.

Jag skulle kunna skriva spaltmetrar om hur jag såg denna kris komma för fem år sedan, hur alla historiskt literata, ekonomiskt intresserade människor såg det hända. Jag skulle kunna skriva om hur alla skrattat åt mig under dessa år. Men, storsint som jag är skriver jag bara om detta som om jag skulle kunna skriva om detta. Istället ska jag bara säga att nu vet jag inte längre. Jag kunde se så här långt, men nu, när vi står där är världens ekonomiska strukturer så sköra att jag kan se tiotals helt motstridiga utvecklingar vara lika troliga. Jag är den förste att säga det: Jag vet inte längre vad jag ska tro. Jag länkar till Nouriel Roubini, en av de nationalekonomer som också hade integritet nog att påvisa finanssystemets diskrepanser långt i förväg och som därför blev utskrattad i tio år.Han gick ut i veckan och sa att det som hänt är värre än han förutsett – men att ännu ingen insett att det är detta som varit hans största felbedömning.

Nr. 3 i C.S.S.S försök att minimera mera

Ingen antog förstås utmaningen att teckna en serie med färre dimensioner och mindre bläck än det förra, endimensionella inlägget. Tanken var alltså att solidarisera serieskapandet med civilisationens framtida svältkur. Här kommer C.S.S.S. sista försök i grenen, noll dimensioner – inget bläck alls.

Nu återstår bara att rekonstruera hela seriemediet. Det gör institutet genom att bjuda till releasefest!

Vårt revolutionära förlag Kolik har samlat det bästa nya som görs på den svenska seriescenen (och i vår virtuella, dagligen uppdaterade serietidning Cigarett) i antologin Samtidigt och ska fira dess nedkomst på anrika Café Edenborg på Stora Nygatan 35 i Gamla stan den 13:e september.

Alla är hjärtligt välkomna. Det är gratis. Samtidigt, eh, firar vi också Fabian Göranssons 30-årsdag! Ta med en skorpa. Baren är öppen. Boken finns att köpa extra billigt. Ett skamligt dåligt seriealbum kommer cermoniellt dränkas. "Samtidigt" kommer under kvällen döpas i samma banevatten. Högläsning utlovas inte ur det hätska, av undertecknad författade manifest, som finns tryckt som inledning till nämnda volym. Men kanske skriks det något ur det på småtimmarna. En storartad kväll utlovas i alla lägen. VÄLKOMNA ALLA SERIEVÄNNER!!!

C.S.S.S. nr. 19: Världen

I juli bestämde sig C.S.S.S. för att minimera sitt uttryck för att solidarisera sig med alla i, eh, ja "Världen" som om bara några få år måste hårdbanta sin energikonsumtion som följd av den kris som de rådande energisystemen står inför idag. C.S.S.S. använde då en enda rak linje i hela serien.

Men eftersom minskningen av världens tillgängliga energiresurser kommer få enorma återverkningar på ekonomi och ekologi långt tidigare och kataklysmiskt än man bara sluter sig till när man räknar på eventuella en-procentiga minskningar i energiuttaget, bestämde sig C.S.S.S. för att gå ett steg till och verkligen anamma framtidens ekonomiska slagord: "Minimera mera!".

Samtidigt utmanar C.S.S.S. alla i "världen" att bräcka denna serieminimalism. Tävlingen pågår till den första september då jag tillträder min doktorandtjänst på Stockholms universitet. Om inget bidrag postats tänker jag försöka knäcka det själv.

Jag har för övrigt blivit invald i ASPO Sveriges styrelse. Om fem år är jag energiminister enligt insatta källor. Jag tror å andra sidan att jag odlar svamp i Dalarna då. Tills dess: MINIMERA MERA!!!

C.S.S.S. nr. 18: Recessionen

För någon månad sedan fick min kollega Fabian Göransson en son som jag teckande lite "välkommen till världen-serier" åt (se tidigare poster). Nu har en annan kär vän, Johan Berggren, gjort samma sak och jag vill därför dedikera denna serie till ARON! VÄLKOMMEN ARON!!! Du har hamnat i den bästa av alla världar. Utbudet är inte så stort dock. Lite skavanker har vi. Eh. Du landar faktiskt mitt i en av de värsta kriserna vi känner till. Så, här är en liten fundering kring kriserna du kan börja med att närstudera Aron lille. Du kommer behöva den.

Det är väl allom bekant att Marx menade att kapitalismen närde sin egen undergång genom sina framgångar. Hans teorier om överproduktionen, den sjunkande profitkvoten och kapitalets ständiga centrering visade sig kanske inte felaktiga men nog måste man hålla med om att han undervärderade kapitalismens dynamik. Det är kring kapitalets ständiga omformering efter varje kris som vänsterns teoretiska strider främst kretsat under det blodiga 1900-talet.

När vi nu åter står inför ännu en av överackumulationens kriser, nu värre än på länge, hämtas samma teoretiska gods från bibliotekens bergsrum. Har kapitalismen nu gått in i sin terminalkris? Man hör sidor ur "Das Kapital" rassla torrt och frenetiskt i forskarsalen på Kungliga Biblioteket. Man anar svettpärlor på bankmännens solbrända pannor.

Men min far skrattar gott åt dylik oro. Han är ICA-handlare. Den enda godnattsaga jag någonsin hörde var ramsan: "Sätt alltid dina pengar i fastigheter min son, och tjäna alltid dina pengar på människors verkliga behov." Min far gjord sina största pengar under krisen på nittiotalet. Människor som inte längre hade råd att resa, betala sina räntor eller köpa bil unnade sig ännu att köpa mat i hans butik. Profiterna var väldiga. Min far köpte fastigheter på en av krisen punkterad marknad. Kapitalismen omformerade sig till nya behov.

När kreditkrisen idag river sönder finansmarknadernas uppblåsta värden ser vi ännu detta mönster, en kapitalflykt mot realvärden. Olja och mat. Verklig energi, reala värden. Denna tillflyktsort är naturligtvis inte tillräcklig för kapitalet, det ruttnar framför ögonen på de svettiga bankmännen och terminalkrisen hotar om inte nya behov kan kapitaliseras. Behov som inte ännu mognat som varor.

Kapitalismen har till Marx förvåning ständigt funnit sådana nya behov. Under 1800-talet och fram till Kriget var de huvudsakligen materiella, efter kriget tog begären över behovens roll som tillväxtmarknad i den industrialiserade världen. Antingen står vi nu inför denna utvecklings slutstation eller så kommer åter nya behov och begär stiga ur askorna. Både Marx och Schumpeter missbedömde kapitalismens dynamik om än inte dess natur. Min far har aldrig ens bedömt dess natur, men har hitintills lyckats bättre i bedömningen av dess dynamik. Hans ICA-butik var på gränsen till konkurs under 2000-talets goda år, men 2008 har det vänt. Profiterna stiger stadigt, min far skrattar sin godnattsaga, fylld med tillförsikt.

Också McDonalds hade väldiga problem under högkonjunkturen när folk gick till Starbucks och fina restauranger och hade råd att bry sig om sin hälsa. Idag läser jag att de nyanställer och expanderar i euforisk takt. Kapitalet omformerar sig.

Kanske överlever kapitalismen också denna ackumulationskris. IKEA kommer köra på precis som vanligt. Bara utbudet kommer att ha ändrats…

Ett tillägg från stranden

Detta är ett tillägg till den förra bilden över kön till IPhone. Den politiske konsumenten står inför en reklamkampanj, alla val verkar lika bra, alla riktar sig till känslorna eller de inte erfarna känslorna och erfarenheterna i det undermedvetna. Valfriheten kan säga ha tagit över det politiska valet.

Ett råd till alla, teckna inte vid stranden. Teckna inte naken.

Det finns inget samhälle…

…sa Thatcher. Hon menade att politiken var som marknaden, precis som marknaden. Rösterna var kapital, politiken en vara. Man röstade som man konsumerade, som en egennyttig individ. Samhället fanns alltså inte, bara individer, konsumenter.

Konsumenter köper inte längre bara det de behöver för sina materiella behov (Dah!), utan i allt högre utsträckning vad de begär. De konsumerar mer i enlighet med sina begärs känslor än efter ett av förnuftet uppfattat, uppskattat och värderat behov.

Förr var medborgaren inte i första hand konsument utan en social varelse med plikter och rättigheter. Politiken var arenan, agoran, där medborgare överskred sina individuella begär och formulerade sociala ideal för samhället i stort. Med Högervågen runt 1980 förändrades synen på politik mot en egocentrisk, marknadsstyrd konsumtion.

Denna form av politk lanserades som mer demokratisk, där politikerna helt enkelt bara gav väljarna det väljarna ville ha. Hela tiden. Både sänkta skatter, bättre sjukvård, frihet och trygghet, krig och fred osv. Problemet blev förstås att politiken dog. Kvar stod varumärken, knutna till begär och känslor, utan koherent idégrund och som inte speglade de antagonismer som ett kapitalistiskt samhälle ständigt skapar med uppdelningen av ägande och arbete.

När C.S.S.S en natt för några veckor sedan åkte genom Malmö sågs en väldig kö sträcka sig genom de regnruskiga gatorna. Nya IPhone skulle släppas nästa dag. Begären efter den nya telefonen skapade större människosamlingar än förstamajtågen. Man fick väl mer för pengarna.

C.S.S.S. Slätstruken framtid…

Kanske världens mest minimalistiska serie. Inspirerad av Climate Code Red som släpptes i våras. På det stora hela ett angrepp på Fn:s klimatpanel. En temperaturhöjning på av IPCC rekommenderade 2°C kan leda till 3 eller 4 °C temperaturhöjning på grund av självförstärkande loopar. "Det finns redan nog med koldioxid i atmosfären för att utplånandet av istäckena på Grönland och västra Antarktis ska ta sin början och försäkra oss om en havsnivåhöjning med flera meter de kommande decennierna." s. 7 i rapporten.

C.S.S.S. går i bräschen för den nya minimalistiska seriestilen, för miljöns skull.

Frågorna fortsätter

Det malde vidare efter att jag tecknat det förra inlägget om utbrända telemarketmän. Jag ställde mig frågan om vad som händer om man fortsätter ställa sig frågor. Svaret var naturligtvis ännu en undran. Som vetenskapen. Den avgörande skillnaden mot religionen. En fortsatt undran. Vidrigt.

Bråda dagar…

Jag har kommit in som doktorand på ekonomisk-historiska institutionen på Stockholms Universitet. Därför måste jag avsluta många saker (två översättningar och kanske en liten bok om oljekrönet) innan 1:a september. Jag har svårt att också hinna med det viktigaste – att låta C.S.S.S. narrativa bildforskning av den trasiga totaliteten mala vidare mot stupet. Dvs, mindre tecknande. Jag måste istället be er läsa min artikel i nya Ordfront om oljekrisen. Ha inte tålamod. Det är det enda jag kan säga om både Seriemord och Krisklustret som är vår samtid. Snart tillbaka med C.S.S.S.
/Daniel Berg

Att fråga, eller inte fråga, det är liksom frågan…

Zizek skriver någonstans i Ideologins sublima objekt att det inte är i förmågan att svara som "den förstes" suveränitet ligger. Det är inte med att vi tillskriver den store andre kunskap som vi lyder honom utan snarare för att den store andre intar den frågandes position. Den store andre blottar oss genom sin exklusiva position som den som kan ställa frågorna.

Jag skrev ner och tänkte på det där. I mediehegemoniernas fall är det ju parodiskt uppenbart så, det är genom att sätta dagordningen snarare än att ge några genomlysande eller för oss annars onåbara insikter som de är hegemoniska, trots att deras frågor är bortom en patafysisk dystopikers värsta fantasier. Jaja. Jag skrev ner det där i en fin ny anteckningsbok från Kairos gamla universitetskvarter, handbunden med 2008 ingraverat. Sedan slängde städtanten på vandrarhemmet i Istanbul den. Man kan gott och gott säga att det reala bröt in. Jag blev naturligtvis fullständigt traumatiserad och flydde än längre in i min snart sägenomspunna psykos.

Jag närmar mig således detta patafysisk-dystopiska-psykotiska samhälle trots allt. Det är som Descartes säger, är man vilse måste man bara fortsätta rakt fram och följa den väg man valt, oavsett om valet självt inte var förnuftsgrundat så är den raka vägen förnuftig. jaja. Vilken svada. Ni måste naturligtvis stoppa mig. Men ring för guds skull inte och ställ svåra frågor, som om vem jag är. Eller om vad jag vill, egentligen…

En till viktig serie till Ivan

Ivan har alltså kommit till jorden och som självutnämnd kompositmaterial-pappa letar jag genom min anteckningsbok efter viktiga läxor till den lille. Det är aldrig för tidigt att börja, med någonting. Utan kommentarer, direkt inscannad, till dig Ivan! Ingenting att fråga om.

VÄLKOMMEN IVAN!

Min vän och kollega på Kolik förlag, Fabian Göransson har (med viss hjälp av sin älskade My) skapat ett barn. Barnet heter Ivan. Jag har inte hunnit teckna något (för den värld som Ivan landat i utan att be om det – eller ens i egentlig mening veta om att han har det då han ännu inte har riktig koll på språket som ligger till grund för all sorts förståelse om abstrakta saker som "världen" – är fylld med "arbete", "stress" och "ångest", det ska du veta redan nu Ivan!) men i min anteckningsbok hade jag en bild som passade barnets ankomst alldeles utmärkt. Jag var tvungen att texta om fult för immigranten hette från början Muhammed och jag har inte hunnit snygga till den (se tidigare parentes om "stress" Ivan).

I alla fall: Grattis Fabian och My! Och: VÄLKOMMEN IVAN! Vi litar på att du fixar den här skiten…