C.S.S.S. nr. 17: Lagen

Svartklädda med en underlig krage. Män. Vita. Stränga. Blicken är viktig. Straffet viktigare. Det gäller inom såväl fotboll som i domstolarna.

Det som utmärker Lagen är inte dess rationalitet. Den kan vara fullständigt uppåt väggarna dåraktig. Vi lyder inte Lagen för att vi sympatiserar just med den lagen utan bara för att den är Lagen. Den lag vi behöver hålla oss till för att uppordna vår symbolvärld och försäkra oss om att man är normal. Att man gör rätt. Att man vet åtminstone någonting som är säkert i en FULLSTÄNDIGT LAGLÖS VÄRLD DÄR VI ÄR ABSOLUT FRIA.

Jag gillar att titta på elitfotboll utifrån detta perspektiv. En absolut kamp på kniven där mänskligheten anstränger sig till det yttersta, gör sina största offer, lägger ner hela liv – inom ett helt godtyckligt lagsystem. Vi skapar oss mening där ingen finns. Vi skapar nya gränser där inga längre finns – för att inte leva fria, utanför samhället.

C.S.S.S. i Istanbul

Kapital ackumuleras exponentiellt och kräver nya investeringsytor i allt högre takt. Dessa ytor måste uppfinnas, varor måste skapas, i allt högre takt. Och Så Vidare. Sponsring är att göra varor av tidigare ickevaror.

När man går runt i ruinerna av antikens New York, Efesos i Mindre asien, så slås man av hur stadsrummet under denna primitiva, bakåtsträvande tid istället var en kostnad. Hela 25000-mannastaden var byggd kring den väldiga teatern vars inträde dessutom var fritt för alla medborgare. Vid sidan av teatern bestod stadens centrum av ett gigantiskt gymnasium, en väldig agora, två stora bad och ett, måste erkännas väldigt vackert, bibliotek. Allt detta uppfördes och underhölls utan att inbringa en enda slant till förvaltningen. Det offentliga rummet har i vår upplysta tid nu blivit en vara och en stor inkomstkälla för staden. Man bygger inte längre stadens centrala rum kring teatrar, bibliotek eller torg, det har vi knappast råd med. Istället centrerar vi vårt offentliga rum kring gallerior, fler och fler gallerior, med butiker. Fler och fler butiker. De teatrar, torg och bibliotek som ännu återstår från modernismens lågproduktiva era håller stadigt på att bli självfinansierade via sponsring, ett första steg på vägen att äntligen göra läsning och drama lönsamt.

Men ännu återstår många ytor för våra vänner reklamarna att omdefiniera. I sekularismens lilla historiskt unika hörn av världen – Nordvästeuropa 1800-2000 (R.I.P.) – finns kanske en möjlighet att göra begravningar privatekonomiskt fördelaktigt istället för idag en tung börda för den enskilde och en väldig stöld av potentiell samhällsekonomisk tillväxt. Jag ger kolanäsorna på reklambyråerna fem år, sedan är vi där.