Ett tyst skrik av beundran och fasa…

Är tvungen att ropa ut detta i den tysta (nedlagda) internetrymden: Victory Through Air Power! (Walt Disney, 1943)

En oerhört vacker hyllning till Bombplanet och det Totala Kriget. Miazaki är genomskådad, det är härifrån hans fantastiska luftperspektiv, metamorfoser av symboler till varelser till tecken till händelser och maskiner stammar. Disneys sätt att smälta samman animationen med fotografiet är kronan på verket, det som kröner denna propaganda för luftkriget och vetenskapen. Den pedagogiska effekten av denna legering är överväldigande, inte en enda av alla motsägelser som berättarrösten undslipper sig når tittarens kritiska öra – men alla önskvärda kausaliteter ringer som explosioner av tio-tonsbomber i medvetandet. Goebbels hade Riefenstahl, Roosevelt hade Disney – den senare är överlägsen propagandist!

Det som skiner igenom som den främsta bedriften med filmen är ändå tidens förståelse för ekonomin, den industriella ekonomin, Maskinens ekonomi. Animerade bilder av industrilandskap som slår som hjärtan, vilka pumpar ut blod i krigets geografiska kropp i gestalt av ändlösa rader av blodröda stridsvagnar, försörjningslinjer över världshaven som bildar kramande bläckfiskarmar runt de erövrade råvaruresurserna i periferin, det är så tydligt, det är ett maskinernas krig, autonoma infrastrukturer av självorganiserade krafter. Ingenstans, annat än som myrlika siluetter i bakgrunden, skymtar människor. Och mitt i detta, som tema för detta, en hyllning – från människan till Maskinen. Oerhört!

Kapital ackumuleras exponentiellt och kräver nya investeringsytor i allt högre takt. Dessa ytor måste uppfinnas, varor måste skapas, i allt högre takt. Och Så Vidare. Sponsring är att göra varor av tidigare ickevaror.

När man går runt i ruinerna av antikens New York, Efesos i Mindre asien, så slås man av hur stadsrummet under denna primitiva, bakåtsträvande tid istället var en kostnad. Hela 25000-mannastaden var byggd kring den väldiga teatern vars inträde dessutom var fritt för alla medborgare. Vid sidan av teatern bestod stadens centrum av ett gigantiskt gymnasium, en väldig agora, två stora bad och ett, måste erkännas väldigt vackert, bibliotek. Allt detta uppfördes och underhölls utan att inbringa en enda slant till förvaltningen. Det offentliga rummet har i vår upplysta tid nu blivit en vara och en stor inkomstkälla för staden. Man bygger inte längre stadens centrala rum kring teatrar, bibliotek eller torg, det har vi knappast råd med. Istället centrerar vi vårt offentliga rum kring gallerior, fler och fler gallerior, med butiker. Fler och fler butiker. De teatrar, torg och bibliotek som ännu återstår från modernismens lågproduktiva era håller stadigt på att bli självfinansierade via sponsring, ett första steg på vägen att äntligen göra läsning och drama lönsamt.

Men ännu återstår många ytor för våra vänner reklamarna att omdefiniera. I sekularismens lilla historiskt unika hörn av världen – Nordvästeuropa 1800-2000 (R.I.P.) – finns kanske en möjlighet att göra begravningar privatekonomiskt fördelaktigt istället för idag en tung börda för den enskilde och en väldig stöld av potentiell samhällsekonomisk tillväxt. Jag ger kolanäsorna på reklambyråerna fem år, sedan är vi där.

Dumtrogen

Den offentliga lögnen finner kanske sin arketyp i reklamen. Här får också den "totalitära stilen", som Viktor Klemperer skriver så avslöjande om i sin studie över Tredje rikets språk LTI, sitt mest fulländade moderna uttryck. Den totalitära stilen kännetecknas av en mängd imperativ, ett anammande av lösa statistiska och sifferbemängda påståenden, en förkärlek till oklara, allmänna utsagor och en import av fina, utländska ord som till exempel ultra och unique. För sjuttio år sedan var det nazismen som härjade fram med sina lögner i totalitär stil om judar, lebensraum och tusenårsriken, idag är det reklammännen som ljuger offentligt med den totalitära stilen om the best, future, super…tandkräm.

Skillnaden är kanske att ingen idag tror på lögnen. Ändå måste det fortfarande ljugas offentligt. En ärligt produktupplysande reklam utan leende unga kvinnor eller en Göran Persson som på Första maj satt och åt middag med Svenskt Näringsliv och diskuterade priset på sveket mot den svenska arbetarrörelsen skulle väcka hat och uppståndelse – trots att alla vet att dessa offentliga utryck skulle vara mer sanningsenliga och en trognare utsaga om sakernas tillstånd. Vi kräver en färggrann, tilldragande tandkrämsreklam med absurda utsagor och en sossepamp som står och mässar om ekonomisk jämlikhet på arbetarnas dag. Lögnen är livsviktig för vår själsro. För vad skulle krävas av oss om Göran satt på Grand Hotell på Första maj också?