CSSS: Skärmvaron

Sett 2013, skissat lite förtrött…

CSSS: Akademin

Lägesrapport…

Ny artikel i Ordfront

Jag har efter år av möda (ja faktiskt) lyckats skriva om finanssystemets utveckling och förhållande till det som underbart psykoanalytiskt brukar kallas "realekonomin". Artikeln finns i nya numret av Ordfront magasin, och finns även att läsa i deras nya internettidning, Omline.

Kort och koncist avhandlas hur datorerna som subjekt förändrat börshandeln och banksystemet, hur de bidragit till dagens deflatoriska inflation och hur vi idag står med valet att antingen nationalisera (eller demokratisera på andra lägre nivåer) makten att definiera och skapa pengar eller inom kort se "the great recession" bli "the greater depression". Jag fick 20 000 tecken i utrymme, jag hade skrivkramp i ett halvår, sedan skrev jag det dubbla och ville skriva fem gånger så långt. Varför är det alltid så?

C.S.S.S. nr 25 – Stillheten

Som ättlingar till kristna fundamentalister bär vi med oss en tanke om att undergången kommer vara häftig, grym och plötslig, som en tsunami från havet. Men, det verkar troligare att vår undergång kommer långsamt och aldrig blir definitiv. En deflatorisk spiral, en evig åtstramningspolitik, en hopplös återgång i komplexitet. Ett stillande av den underbara storm som är mänsklighetens historia. Stillheten är undergångens signum.

En svår förlust

I onsdags kväll (12 maj) ramlade min datorväska av från en bil på väg mellan Södermalm och Hammarbyhöjden. I den fanns inte bara nycklar, plånbok och mobiltelefon, utan också min dator. I datorn finns ett års forskning och arbete samlat. Min backup är inte komplett. Ett år av mitt liv är borta.

Om du som läser det här skulle råka hitta min dator så ber jag dig att återlämna den. Du får en hittelön.

C.S.S.S. nr 24, "Ljuset"

Ljuset är utplånandet av alla gränser. Du kan inte ha gränser i fullt ljus, inte i full exponering. Solreligionerna tar denna transcendens av alla gränser till sin yttersta manifesta form i världen och dyrkar den. I fullt ljus försvinner också tillslut jagets gränser mot världen. Man bleknar bort. Det är en av lyckans former att överskrida jaget, den yttersta gränsen. Kärlek och ljus är intimt förknippade med varandra, genom utplånandet av gränserna, mellan subjekt eller mellan subjekt och dess i yttervärlden konstruerade kategorier. En enhet i absolut ljus. Den yttersta gränsöverskridningen är förstås den stora sömnen. Det är denna sömn som kärlekens och lyckans små stunder av sömn efterliknar med sitt hallucinogena ljus.

Tyvärr vaknar man alltid från dessa.

Tid är pengar

Men vad är pengar?

Just nu är pengar mest algoritmer i superdatorer. Dessa algoritmer kontrollerar 70 % av världens finansiella transaktioner, alltså, inga mänskliga beslut är inblandade. De olika algoritmerna bestämmer när och hur mycket som ska köpas av vad på börserna. De ägs av olika finansiella institut, de största är investmentbankerna som överlevt senaste kreditkrisen/kriget. Dessa algoritmer är så nära AI vi kommit. De agerar på egen hand, lär sig andra aktörers logiker och anpassar sig till dessa, de har datakraft nog att med maskinsyn läsa av miljoner hemsidor, nyhetssidor och bloggar i jakt på mönster som avslöjar handlingar hos mänskliga aktörer på marknaden.

I och med räddningsprogrammen som gick igång för ett år sedan har dessa algoritmer tillgång till gratis pengar, de använder dessa oändliga krediter till att köpa strategiska varor för att ta reda på de andra algoritmernas "köp-punkter", där dessa sätter igång sina handlingar. De rör sig hela eoner när vi gäspar mellan två lästa rader. De lever hela liv under tiden vi tar en kopp kaffe. Tid är pengar. Mikrosekund för mikrosekund slåss dessa algoritmer om att tvinga varandra att ta nya positioner, avslöja sina programs hemliga köpmönster. Vi människor tolkar dessa rörelser på börsen. Vi kallar det "marknaden". Vi hoppas alltid att marknaden ska vara glad idag. Som barn hoppas på sin far. Som gudfruktiga fruktar Gud.

Dessa algoritmer är världens pengar.

Människor har inte mycket direkt med saken att göra längre.

C.S.S.S. nr. 23, "Kredit"

C.S.S.S. nr. 22: Döden

Också döden är relativ. Jag har alltid varit besatt av tanken på det oundvikliga, jag har skrivit manifest om det, utrop av hat mot det naturens massmord vi ägnar mesta delen av vår kultur till att acceptera eller ignorera. När äldre medmänniskor talade om för mig att de inte fruktade döden, och när än äldre människor sa mig att de kunde se likgiltigt på saken, då fasade jag för att dö gradvis, som de uppenbart gjort när de fullt ut slutat leva livet som en evig process av upptäckter. Också döden var relativ insåg jag och den kom inte som ett slag från ovan utan smygande som en ficktjuv, gick bredvid en mitt på blanka dagen och rånade en på livslust, bit för bit. De döda gick mitt ibland oss. Det var som att leva bland zombies. Sedan kom naturligtvis den dagen då jag själv tappade intresset, men det var mer en överväldigande hopplöshet än likgiltighet och att gå vidare på gatorna, utfattig och rånad, var inte det som slog mig. Jag skulle hoppa, men vem faan orkar ta sig till Västerbron när man inte ens orkar stänga av telefonenen? Nästa dag var döden (och substanserna) ur kroppen och hoppet tillbaka. Sedan dess har jag bara tänkt bipolärt, antingen känns livet för kort eller så har tanken varit att förkorta det. Ännu har jag aldrig tänkt att det är för långt kvar. Men, det är ju bara en relativ skillnad.

Ett tyst skrik av beundran och fasa…

Är tvungen att ropa ut detta i den tysta (nedlagda) internetrymden: Victory Through Air Power! (Walt Disney, 1943)

En oerhört vacker hyllning till Bombplanet och det Totala Kriget. Miazaki är genomskådad, det är härifrån hans fantastiska luftperspektiv, metamorfoser av symboler till varelser till tecken till händelser och maskiner stammar. Disneys sätt att smälta samman animationen med fotografiet är kronan på verket, det som kröner denna propaganda för luftkriget och vetenskapen. Den pedagogiska effekten av denna legering är överväldigande, inte en enda av alla motsägelser som berättarrösten undslipper sig når tittarens kritiska öra – men alla önskvärda kausaliteter ringer som explosioner av tio-tonsbomber i medvetandet. Goebbels hade Riefenstahl, Roosevelt hade Disney – den senare är överlägsen propagandist!

Det som skiner igenom som den främsta bedriften med filmen är ändå tidens förståelse för ekonomin, den industriella ekonomin, Maskinens ekonomi. Animerade bilder av industrilandskap som slår som hjärtan, vilka pumpar ut blod i krigets geografiska kropp i gestalt av ändlösa rader av blodröda stridsvagnar, försörjningslinjer över världshaven som bildar kramande bläckfiskarmar runt de erövrade råvaruresurserna i periferin, det är så tydligt, det är ett maskinernas krig, autonoma infrastrukturer av självorganiserade krafter. Ingenstans, annat än som myrlika siluetter i bakgrunden, skymtar människor. Och mitt i detta, som tema för detta, en hyllning – från människan till Maskinen. Oerhört!

En jävla vinter!

Jag har tydligen inte bloggat på 4 månader. Istället har jag inte ens knarkat och knullat i krisens kakofoni. Jag har doktorerat antar jag.

Jag vill inte ge upp så här. Einstein visade ju att tiden inte är konstant, jag borde kunna hinna allt, men, jag förstod aldrig den där teorin. Kanske gällde den mest stjärnor, och jag är ingen stjärna.

Istället för C.S.S.S vanliga bildanalyser, som jag lovar att jag ska återuppta, länkar jag nedan det jag gör just nu:

Jag har skrivit en 5-sidors ledartext för nya Ordfront-numret tillsammans med Johan Berggren om hur dagens globala kriser inom ekonomi, ekologi och energi hänger ihop. Ute i handeln på måndag!

Jag har skrivit min avhandlingsplan och lagt fram den på seminariet på Ekonomisk historiska institutionen, SU. Avhandlingen kommer handla om svensk opiumhandel under 17- och 1800-talet.

Jag ordnar en konferens på SU med höga företrädare för industrin, facket, miljörörelsen och akademin. Ämnet är Trippelkrisen (samma som i Ordfront) och hur denna kan bemötas med en ny svensk industripolitik – en "Green New Deal" för Sverige. Denna går av stapeln 9-10 mars.

Jag har gett ut en ny fantastisk bok (som redaktör dvs), Nanna Johanssons Fulheten. Ute nu! Den är underbar, hon gör skämt som jag önskar jag gjorde och har en underbar blogg jag önskar alla läste.

Idag ligger jag hemma sjuk. Matt av feber gråter jag över att jag inte kan jobba.

Lyd mitt råd: doktorera aldrig och ordna inga konferenser. Knarka och knulla er istället genom krisen kakofoni. Och teckna en serie om det.

/Daniel Berg

C.S.S.S. nr. 21: Äganderätten

Tydligen satt en liknande lapp uppsatt på Konsum någonstans i stan. Sa en vän. Till en vän.

När andra Stora berättelser har fallit till föga står några heliga kor kvar som elefanter i rummet. Eh. Ibland får jag intrycket att postmodernismen har trippat som en ballerina runt den verkliga maktens Berättelse. Inte för att man är förvånad. Gränsupplösningen och den radioaktiva kritiken av alla kategorier är en pose, lika nödvändig som ihålig. Kvar står ändå alltid såväl den ohotade maktens kor som elefanter, för att inte tala om de miljarder tomma noder som bygger upp vår symboliska verklighet.

Hey, missförstå mig rätt – jag är klart för en postmodern kritik av det givna i diskurserna. Jag menar bara att en sådan kritik aldrig kommer vara fullständig. Den når aldrig en utsida. Fanns det en utsida, sådan jag såg den i midsomras, skulle jag med en fasas urångest i rösten vråla efter insidans givna kategorier.

Kategorierna byggs upp av gränsdragningar, vi kan bara tänka i polariteter. Äganderätten är en av de mest grundläggande gränserna och i vår hegemoniska diskurs är den som sådan omöjlig att tänka bortom. Den utgör en utvidgad gräns för subjektet i världen, den fattige är på gränsen till att förintas som subjekt, den rike utsträcker sitt subjekt till en trygghet i världen. Jag har en tanke om att så länge den fattige ändå med denna gränsdragning har makten att ta sig någon plats alls kommer hon också fasa inför raserandet av denna hegemoniska kategori. Att rasera äganderättens gränsdragningar är att ta postmodernismen på allvar och för ett vansinnigt ögonblick hamna på utsidan, i det reala, där ingenting är differentierat – I HELVETET DÄR ALLTING ÄR MÖJLIGT!

C.S.S.S. nr 20: "Världsekonomin – Organ Without a Body"

Dåren Deleuze vill beskriva de odifferentierade flödena i naturen som en kropp utan organ, Body without organs. Lavaströmmar, jordkärnans flytande stål, det plastiska i allmänhet, strålningen osv. Sedan har vi det motsatta, där ett organ saknar kropp. Zizek är besatt av rösten som ett sådant uttryck, något främmande organ mitt i kroppen men utan substans. Well. Världsekonomin har nog organ så det räcker. Miljoner, eller miljarder om vi räknar in de fysiska entiteter till rationella subjekt som tydligen också har med saken att göra. Men flödet, det världsekonomiska flödet, är som ett Organ Without a Body, ett immateriellt löfte om framtida energileveranser som varje ekonomiskt organ idag i panik försöker knyta till marken – till kroppen. Men det är omöjligt.

Jag skulle kunna skriva spaltmetrar om hur jag såg denna kris komma för fem år sedan, hur alla historiskt literata, ekonomiskt intresserade människor såg det hända. Jag skulle kunna skriva om hur alla skrattat åt mig under dessa år. Men, storsint som jag är skriver jag bara om detta som om jag skulle kunna skriva om detta. Istället ska jag bara säga att nu vet jag inte längre. Jag kunde se så här långt, men nu, när vi står där är världens ekonomiska strukturer så sköra att jag kan se tiotals helt motstridiga utvecklingar vara lika troliga. Jag är den förste att säga det: Jag vet inte längre vad jag ska tro. Jag länkar till Nouriel Roubini, en av de nationalekonomer som också hade integritet nog att påvisa finanssystemets diskrepanser långt i förväg och som därför blev utskrattad i tio år.Han gick ut i veckan och sa att det som hänt är värre än han förutsett – men att ännu ingen insett att det är detta som varit hans största felbedömning.

Nr. 3 i C.S.S.S försök att minimera mera

Ingen antog förstås utmaningen att teckna en serie med färre dimensioner och mindre bläck än det förra, endimensionella inlägget. Tanken var alltså att solidarisera serieskapandet med civilisationens framtida svältkur. Här kommer C.S.S.S. sista försök i grenen, noll dimensioner – inget bläck alls.

Nu återstår bara att rekonstruera hela seriemediet. Det gör institutet genom att bjuda till releasefest!

Vårt revolutionära förlag Kolik har samlat det bästa nya som görs på den svenska seriescenen (och i vår virtuella, dagligen uppdaterade serietidning Cigarett) i antologin Samtidigt och ska fira dess nedkomst på anrika Café Edenborg på Stora Nygatan 35 i Gamla stan den 13:e september.

Alla är hjärtligt välkomna. Det är gratis. Samtidigt, eh, firar vi också Fabian Göranssons 30-årsdag! Ta med en skorpa. Baren är öppen. Boken finns att köpa extra billigt. Ett skamligt dåligt seriealbum kommer cermoniellt dränkas. "Samtidigt" kommer under kvällen döpas i samma banevatten. Högläsning utlovas inte ur det hätska, av undertecknad författade manifest, som finns tryckt som inledning till nämnda volym. Men kanske skriks det något ur det på småtimmarna. En storartad kväll utlovas i alla lägen. VÄLKOMNA ALLA SERIEVÄNNER!!!